Onsdag…

…och jag tycker synd om mig själv. Sov riktigt illa i natt, så gjorde även resten av familjen. Vi var alla vakna i över två timmar och det var väl knappast en skön uppladdning inför morgonens kulturpanelande. Just nu hittar jag inget klipp på SVT Play, men det gick så där. Diskussionerna var intressanta, men jag fick liksom inget schwung i mina genomtänkta funderingar. Galet irriterande. Så just nu sitter jag och ältar vad jag kunde gjort bättre och hur jag kunde tappa orden som jag gjorde.

Jag har samma känsla som när man vaknar upp efter en fest där man var precis lite för berusad. Man går igenom allt man sa till alla och inser att en hel del saker borde man hållit snattran om. Nu sa jag inget bindgalet i TV, men jag fick liksom inte till det. Och fan vad det skaver.

På det hela taget är jag inte på något vidare humör. Skulle önska att jag fick ligga hemma i soffan under täcket och att regnet smattrade mot rutan under tiden att jag klämde en rejäl DVD-box. En stor skål med smågodis skulle jag ha framför mig. Istället skiner solen som aldrig förr över Stockholm och jag skäms över min otacksamhet att inte uppskatta det vackra vädret samt mycket annat.

Jag ska försöka skriva mig ur irritationen och hoppas att det vänder under dagens gång. Ska kila iväg och införskaffa garn under lunchen och sedan om det där skaviga inte har släppt så tänker jag skynda på solens nedgång och krypa upp i soffan ikväll med mitt nya stickprojekt.

PS, i natt när jag inte lyckades sova så läste jag ut Ann Hoods Knitting Circle. Läs inte den om ni känner er känsliga eller deppiga. Jag kan lova att den inte kommer får er att känna er bättre. Välskriven bok om sorg i sin allra värsta form. Jag borde läst något annat.